Äntligen har jag fått tummen ur och skickat iväg foton till Novas "mitt första år" tavla på framkallning.
Skööööööönt :)

Hennes födelsedagspresenter är också nästintill klara, en är kvar men den får jag fixa imorgon.
Sen ska det blåsas ballonger för fullt här imorgonkväll.
För givetvis ska hjärtat få vakna upp till ett hav av ballonger och paket.

Förutom presenterna kan jag inte säga att jag har så mycket annat inför kalaset under kontroll.
Känns inge bra alls, men varje gång jag försöker sätta mig ner och planera går det på samma sätt.
Jag börjar grina för att jag inser att Nova inte är någon bebis mera.

Ja, det är sant.

Jag har sån ångest över att min lilla plutt ska fylla 1, ångest för att jag aldrig kommer få se henne så liten igen, ångest för att hon kan så mycket själv och inte är beroende av mig på samma sätt längre.
Jag har älskat att få vara hennes livlina, och få hjälpa henne med precis allt.
Nu går hon själv, visar vad hon vill ha - och tar det om hon kan, hon har blivit så självständig. Hon har inte tid att gosas med sin mamma mera, hon har inte tid att bli buren på. Nej, hon vill göra mer och mer själv.
Det är jobbigt för mitt mammahjärta att hon ska bli stor och fylla 1.

Det är inte det att jag är bebissugen, för det är jag verkligen inte.
Eller ja, bebissugen på Nova är jag.
Om jag ska ha en bebis vill jag att det ska vara Nova.

Jag vet att det låter helt knasigt. Men det är såhär jag känner!
Men hur jag än vänder och vrider kan jag inte stoppa klockan, och får helt enkelt inse att min lilla nyföding blir äldre och äldre för varje dag som går.
Jag måste lära mig att gilla läget (och det gör jag ju, på ett sätt. Men nu är det den andra sidan av det hela som jag beskriver)

Så, därför går kalasplaneringen riktigt dåligt just nu.
Tur jag har Tomas som ser det från den ljusa sidan och därför får mig på bättre humör när det blir såhär.
Tack vare honom kanske det faktiskt finns något att bjuda på när gästerna slinker in på lördag.