Jaha, så var den här veckan över. Fy så tiden springer iväg :/
Det är nu bara lite på två veckor tills mitt hjärta tänker gå från att vara en bebis till att bli en ettåring (fast min bebis kommer hon alltid vara, även när hon springer på krog om 17 år.)

Och jag har riktig ångest. Ångest för att tiden har gått alldeles för fort och jag inte har hunnit med. Ångest för att jag vill att hon ska vara liten, på samma gång som det är så kul att hon lärt sig så mycket. Ångest för att hon inte längre har tid att mysa med sin mamma.
Ångest.

Är det så här det ska kännas? Det är jättejobbigt. Min lilla älskade bebis ska fira sin första födelsedag, hur gick det till? Och var har jag varit under det här året? Det har ju gått så fort.

Jag fick ju precis just upp henne på min mage för första gången, jag kommer ihåg den där timmen hon låg där som om det vore igår.
Jag kommer ihåg hur mycket jag grät av lycka för att hon äntligen hade kommit. Och alla glädjetårar över hur fruktansvärt perfekt en människa kan vara.
Och den där första tiden här hemma, när jag låg och bara tittade på henne hela dagarna.
Det var ju igår?!

Och nu står vi här, med världens härligaste tjej, en tjej med massa spring i benen och aldrig har ro att sitta stilla. En tjej som både går och springer, en tjej som redan säger några ord och lär sig visa/säga något nytt varje dag.

Är det inte helt otroligt? Att dom lär sig så mycket på bara ett år.


Min älskade Nova för ungefär 11 månader sen.

Min älskade Nova för ungefär 2 veckor sen.

Det är helt omöjligt att beskriva vad jag känner när jag ser dom här bilderna. För det första kan jag inte förstå att denna underbara,härliga lilla tjej är min?! Och att hon har växt så mycket?!

Nej Nova, jag är så glad över att det var just du som valde att komma till oss.
Du är helt enkelt mitt liv och mitt allt. ALLT!