I fredags var det dags för rådgivning, och tösens första sprutor :/
Besöket började hur bra som helst, hon följer kurvorna finfint och får alltid mycket beröm.
Men det bästa av alla var ändå, när hon låg på skötbordet där och Tomas visade en apa med långa ben (låter skitkonstigt jag vet) och Nova skiner upp OCH SKRATTAR MED LJUD - FÖR FÖRSTA GÅNGEN!
Jag höll på att lipa ihjäl mig, och sa direkt till våran hälsovårdare - HÖRDE DU?! HON SKRATTADE JU MED LJUD!
Och hon berättade att hon nog aldrig varit med om det, att bebisar har vänt sig första gången hos henne hade hänt, men inte skrattat!
Så det blev en notering om det i hennes journal - GULLE <3

Dock har vi inte lyckas på henne att bjuda på ett litet skratt igen, men vi kämpar! :)

Sen var det dags för sprutorna, jag hade henne i famnen och Tomas fick hålla i hennes ben. Hon tittade mig i ögonen precis före dom stack. Det såg ut som hon tänkte något i stil med; Vad händer mamma?
Jag kände mig så hemsk och elak, som "lurade" henne.
Hon blev otroligt ledsen, så vi tröstade en bra stund.
Sen var det dags för den andra, som var MYCKET värre för mig. Det kändes så hemskt att hon äntligen trodde att det var över, och då sticker det igen.
Så - när sticket var över och hon var jätteledsen - då grät vi tillsamans! FY, jag tyckte så synd om min lilla bebis <3

På kvällen hade det gått bra (då jag var ut) men på natten vaknade jag av att hon var STEKHET - upp och ge flytande panadol. Hon somnade om..
På lördagen när jag kom hem från jobb, stekhet igen.. Nu ville hon inte ta emot flytande, så vi gav henne en supp.
Hela kvällen var hon knarrig och verkade ha riktigt ont..
ÄLSKLING!

Men nu, verkar det ha gått över.. Och jag ser verkligen inte framemot nästa gång.