Imorse när Tomas klocka ringde, var jag inte alls sådär bitter och tvär som jag brukar när jag vet att man måste stiga upp.
Nej, istället kände jag mig rätt utvilad (har sovit hela natten, det kommer jag inte ihåg när hände senast.)
Så jag låg där och funderade lite på hur mycket jag tycker om min Tomas, och hur knäpp jag skulle bli av att vara utan honom.
Han gör alltid detdär lilla extra, det där som ingen annan tänker på men som blir så viktigt <3
Han lyckas alltid kläcka ur sig rätt kommentar i rätt tillfälle, och vet precis när han behöver säga något snällt.

Han är verkligen den mest underbara människa jag har träffat, han är speciell och fin på sitt eget lilla vis.
Och jag ser verkligen upp till honom, han är så smart - och kan så mycket :)
Sammanfattat så är jag ordentligt stolt över honom.

Sen har han till på det varit det mest underbara stödet under hela graviditeten, han har tröstat mig alla gånger det har behövts, han har skrattat med mig när det har behövts, han har gjort saker för att underlätta för mig, han har funnits där till tusen och stöttat till hundra procent.

Nu är hans uppgift som stöd för mig i graviditeten slut när som helst, och istället börjar hans uppgift som pappa. Och det finns ingen annan i denhär världen som jag skulle vilja ha som pappa till mitt barn förutom Tomas. Han kommer att bli den absolut bästa pappan som finns, en sån pappa jag själv skulle ha velat haft.
Så orolig för hur det kommer att gå behöver jag inte vara, och att han kommer att ta uppgiften på största allvar är jag också säker på.

Jag är så lyckligt lottad som har honom<3
Jag älskar dig, Tomas!