Godmorgon!
Här har vi just vaknat, det var verkligen välbehövligt med lite sömn eftersom jag knappt har sovit alls inatt..
Istället har jag legat och tänkt på graviditeten och allt runt det (som jag gör hela dagarna också iofs men ändå.)

Nu är ju förhoppningsvis graviditeten slut vilken dag som helst, och magen ska bytas ut mot en riktig människa.
På samma gång som det är så verkligt det kan bli, är det ännu något som jag inte riktigt har förstått.
När vi fick reda på att det fanns en liten bebis i min mage, kändes det jätteoverkligt.. Kändes som något alla andra var med om men inte vi. Sakta men säkert växte magen och också alla känslor runt omkring.. innanför magen fanns en liten bebis, en liten som bara är vår och ingen annans.
Så underligt på något vis.
Och jag tyckte att jag hade rätt bra koll på läget, och kände att detdär löser sig "det är ju så länge dit ändå"

Ju mer tiden gick, ju mer började nog Tomas också fundera på den lilla. Första gången han kändes hennes sparkar tex. Den minen han hade då kommer aldrig gå ur mitt huvud. Så förvånad och på samma gång så otroligt glad - så fin <3
Nu mot slutet har det känts riktigt verkligt. Vi ska få en bebis, vårat första barn.
Allt är ordnat, sängen står bäddad, bilbarnstolen bara väntar, likaså barnvagnen. Alla kläder ligger fint vikta i högar enligt storleksordning, skötbordet är städat och ordnat.
ja, det enda som fattas är bebisen.

Och nu känner jag igen, hur sjukt overkligt allt är. Ska vi få en bebis? en riktig? en sån som alla andra kommer hem med från bb, ska vi göra samma sak som dom har gjort? är det JAG som ska föda barn? är det jag som sen ska skriva en förlossningsberättelse? en sån som alla andra har skrivit, och jag har gråtit av lycka varje gång.
Nej, det kan inte vara sant.
Varför skulle det hända oss? Nej. jag tror inte på det.

Ungefär så känns det.